"Juan", gästskribent på vineyardofthesaker.blogspot.com
Untermenschen. Det är vad vi är i västs ögon. Untermenschen. Undermänniskor.
Jag har följt utvecklingen av kuppen i Ukraina från dess början i slutet av November 2013 i Kiev. Jag har sett en stadig ström av dignitärer och politiker från väst paradera på Maidan i Kiev, var och en har uttryckt deras fulla stöd för kuppen. Jag finner det upprörande att den nuvarande ambassadören för USA i det självständiga landet Ukraina, Geoffrey R. Pyatt, öppet och aktivt stöttat en våldsam kupp gentemot en sittande och demokratiskt vald regering i Ukraina och att denne senare fortsätter att stödja kuppmakarna.
Den första December 2013 såg jag och min fru medlemmar ur Högra Sektorn och Svoboda som försökte ta över Presidentens administrationshus på gatan Bankhova i Kiev, aktivt ledda av Vitalij Klytjko och Petro Porosjenko, två valda medlemmar i den ukrainska Radan (parlamentet). Efter att det tre timmar långa upploppet slutat med att Berkut (kravallpolisen, övers. anm.) rensat hela Bankhovagatan sa jag till min fru att Janukovitj skulle förlora mot kuppmakarna. Hon svarade att jag var galen. Två och en halv månad senare fyllde vi sandsäckar mitt i natten vid en vägspärr invid Belbek Aerodrome medans våra självförsvarsstyrkor i Sevastopol och Krim byggde och bemannade positioner vid gränsen Krims gräns mot Ukraina och de fem vägarna mot Sevastopol. De segervissa kuppmakarna, Oleg Tyagnibok (sittande medlem av Radan) och Dmytro Yarush, ledare för Svoboda respektive Högra Sektorn, hade uttalat under en live intervju med "Channel 5 TV" i Kiev den 27 Februari 2014 att de skulle leda deras 5500 aktivister/milismän från Maidan ner till Sevastopol för att "döda varje ryss där" samt "vi kommer kniva varje ryss i Krim". Vi tog dem på allvar och vi visste att de var beväpnade med AK47:or och raketkastare, väl dokumenterat på video från slutet och efterspelet på Maidan. De första två dygnen på vägspärrarna hade de flesta av oss bara påkar som beväpning.
För att göra en lång historia kort, vi tog över våra lokala förvaltningar från de av Kiev utsedda administratörerna, bildade nya för Sevastopols stad och Krims autonoma Republik and kort därefter aktualiserade vi ett fördrag från 1993 där Ryssland åtagit sig att garantera säkerheten för desamma.
Ryssland valde att leva upp till fördraget och tre dagar senare anlände den ryska armén för att skydda oss från den inkuppade regeringen i Kiev. Vrålen från Väst hördes ända till Mars. Vrålen hördes i Andromedagalaxen när vi röstade för att uppgå och blev accepterade i den Ryska Federationen.
Kort efter kuppen i Kiev uttryckte flera östra och södra oblast (distrikt) missnöje med den "nya" illegala regeringen i huvudstaden. Kort därefter infiltrerade aktivister ur Högra Sektorn demonstrationerna i dessa oblast och det hände att flera demonstrationer spårade ur i våldsamheter med resultatet att civila dog.
Den andra Maj hölls en fotbollsmatch i Odessa vid Ukrainas södra kust. Vi vet alla vad som skedde där genom massakern på obeväpnade anti-Kiev demonstranter, i och kring fackföreningshuset genom att de misshandlades, sköts och brändes till döds. Vad du inte vet är det riktiga antalet döda den dagen. Tvåhundranittiosju anti-Kiev OCH oskyldiga dog den dagen. Över femtio till sjukhus. Vissa av de som hoppade från fjärde och femte våningen misshandlades till döds när de blev liggande på backen. Andra misshandlades, redan svårt skadade, medans de kravlade sig från platsen.
Till dags dato har vad jag vet inte en enda regering i väst uttryckt den minsta sorg eller kondoleanser för de skadade eller döda i Odessa. De mest högljudda kommentarerna från de lilla som sades om Odessa i väst var att de "anti-Kiev aktivister och agenter" av misstag satte byggnaden i brand när de kastade molotov-cocktails mot fotbollshuliganerna kring byggnaden. Varför bör de bry sig? När allt kommer omkring så var männen, kvinnorna, och ja, de två barnen som dog i massakern Undermänniskor. VI är Undermänniskor.
I veckorna innan och efter massakern i Odessa fördes situationen till sin spets i distrikten Donetsk och Lugansk. Båda deklarerade sin självständighet från Ukraina och valde egna "folkregeringar". Väst protesterade såklart högljutt som de brukar när deras dubbla måttstockar prövas och lade hela skulden för det inträffade, inklusive torkan i Mexico, på Ryssland och Herr Putin.
De två distrikten organiserade självförsvarsstyrkor när Kiev mobiliserade dess armé och satte upp ett "Nationellt garde" med medlemmar ur Högra Sektorn, västra och östra Ukraina. Den nionde Maj skedde en massaker i staden Mariupol i distriktet Donetsk, numera Donbass Folkrepublik. Över 100 obeväpnade civilister samt medlemmar ur stadens poliskår sköts ner, även inför rullande kameror. Många av civilisterna skrek obscena ord åt den enhet ur Högra Sektorn som åkt in i staden. Poliserna sköts ihjäl i deras högkvarter för att de var "illojala" mot Kiev. Vissa brändes levande fastkedjade med handfängsel när polisstationen stacks i brand av Högra Sektorns enhet.
Till dags dato har vad jag vet inte en enda regering i väst uttryckt den minsta sorg eller kondoleanser för de skadade eller döda i Mariupol. När allt kommer omkring så är de döda stadsborna Undermänniskor. VI är Undermänniskor.
De följande dagarna och veckorna började Ukrainas armé att bombardera byar och städer börjades med Slavjansk i Donbass. Det första "bombardemanget" var en enda 82mm artilleripjäs. Med ingen reaktion från vare sig Väst eller Ryssland följde nästa dag ett tyngre bombardemang. Under dagarna som följde de inledande tyngre bombardemangen steg antalet skadade, stympade och döda civila då artilleriet besköt uppenbart civila områden, vad som vanligen kallas bostadsområden. Över 100 har dödats de senaste veckorna, med lika många skadade.
Till dags dato har vad jag vet inte en enda regering i väst uttryckt den minsta sorg eller kondoleanser för de mördade männen, kvinnorna och barnen i Donbass och inte heller har någon västlig regering krävt Kiev att upphöra med bombardemangen. När allt kommer omkring så är de döda stadsborna Undermänniskor. VI är Undermänniskor.
Igår, den 3 Juni 2014, kort efter lunch lokal tid utfördes en attack mot Lugansks Stadsförvaltningskontor i centrum av staden av ett ensamt Sukhoi 25 bombplan från Ukrainas flygvapen. Planet avfyrade en våg av missiler mot byggnadens entré. Ja, byggnaden är formellt högkvarter för Donbass Folkrepublik men 95% av kontoren och de som jobbar där är stadens administrativa personal, alltså civila som jobbat där i åratal för stadens befolkning och som fortsätter med det trots situationen. Ukrainas flygvapen kände till detta faktum men attackerade. Missilernas verkan är väldokumenterade i flera videos som laddats upp på internet och även situationen på platsen därefter då polis anländer samt en brand på fjärde våningen släcks.
De första två bifogade videorna visar området direkt efter attacken. De är mycket grafiska och inte för känsliga tittare. Kvinnan i röd blus säger med sina sista andetag "Ursäkta mig, kan någon snälla ge mig en telefon". Detta är en direktöversättning, hon sa "Ursäkta mig" innan hon bad om en telefon. Den unge mannen som de startar hjärt och lungräddning på dog. Den gamle mannen som ligger med ansiktet mot gatan dog. Mannen med ansiktet uppåt dog. Av de fyra kvinnorna vid trappan till entrén dog tre omedelbart, den fjärde i röd blus dog kort efter hennes vädjan om en telefon.
Västmedia har skrivit om denna attack efter deras eget mönster. I de få "rapporter" om denna slakt som publicerats dagen efter har de skrivit att de "terrorister och rebeller i Donbass armé själva avfyrat s.k. handhållet luftvärn (MANPAD) som av misstag träffat byggnaden". Detta trots dussintals videos som visar hur missilerna slår ner i parken framför, på byggnadens entré samt fasad samt den efterföljande dödsverkan missilerna hade. Även det hyllade BBC vidarebefordrade luftvärns storyn.
Den tredje videon visar artilleri beskjutning av Slavjansk kort efter gryningen den 3 Juni 2014. Ingen vet det exakta antalet civila offer denna morgon men det står klart att bl.a. ett niovåningshus står i brand.
https://www.youtube.com/watch?v=SDPlr4lv884 civila offer vid Lugansk stadsförvaltning.
https://www.youtube.com/watch?v=Ssqvx6UOvd4 parken framför Stadsförvaltnigen.
https://www.youtube.com/watch?v=7XOdazB-R1M Artilleri mot bostadsområden i Slavjansk.
Till dags dato har vad jag vet inte en enda regering i väst uttryckt den minsta sorg eller kondoleanser för de dödade civila och inte heller har någon västlig regering krävt Kiev att upphöra med terrorbombardemangen. När allt kommer omkring så är de döda civila Undermänniskor. VI är Undermänniskor.
Jag uppmanar er alla, var och en av er, att brevbomba era ambassader, era ambassadörer, era politiker, era presidenter, era premiärministrar, varje regeringsfunktionär ni kan hitta, med dessa videos. Kanske kan alla deras tjänstemän inte förmå stoppa allt som skickas. Använd email, Facebook, Twitter, använd vad ni än kan tänkas finna. Visa dem VAD DE GJORT. Inte för att de kommer bry sig. När allt kommer omkring är vi Undermänniskor.
Men en sak bör de förstå. Vi, Undermänniskorna, kommer strida mot dem. Ukraina dog i Odessa den 2 Maj 2014. Varje chans till förhandling om Donbass dog den 9 Maj 2014 i Mariupol. Efter Lugansk igår kommer det bli en strid till döden. Vi kommer segra. Vi, Undermänniskorna, kommer besegra er. Vi har inget val. Vi kommer strida mot er tills vårt sista andetag och dö stridandes innan vi knäböjer i underkastelse inför en enda av er.
måndag 23 juni 2014
söndag 20 april 2014
Assads militära framgångar förtar hans vilja att förhandla
Elijah J. Magnier
En europeisk tjänsteman som närvarade vid förhandlingarna i Genève har återgett följande analys av de gångna förhandlingarna:
"Assad och Hizbollahs gemensamma militära framgångar på slagfältet i Syrien har definitivt omintetgjort en politisk kompromiss och/eller maktdelning. Den nuvarande situationen tvingar de internationella representanterna att acceptera Assad som Syriens statsöverhuvud eller att se sig om efter en annan väg att störta honom.
Den syriska armén (SAA) och Hizbollah vinner stadigt mark över rebellerna och detta försvårade förhandlingarnas balans. Detta är en av huvudanledningarna till varför den andra rundan av förhandlingarna i Genève inte mötte de internationella förväntningarna"
SAA lyckas förhandla fram lokala eldupphör eller andra fredsöverkommelser kring huvudstaden samt några andra platser i landet vilket ökar Assads popularitet samt ökar hans chans att bli omvald till president i det kommande valet.
Islamska Fronten (IF) och Jabhat al-Nusras (JAN) militära operationer mot Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIS) gav oss ett bättre utgångsläge för att inleda ett samarbete med de s.k. moderata rebellerna, ev. kan vår hjälp bidra till att uppnå en större militär balans på slagfältet mellan rebellerna och armén. Islamska Fronten och Jabhat al-Nusra består i huvudsak av syrier - vilket inte är fallet med ISIS - vilka aktivt arbetar mot utländska jihadister. I övrigt står JAN och Hizbollah på USA:s terrorlista, men båda har ett starkt stöd i Libanon och Syriens samhällen.
Ryssland kommer inte att dra tillbaka sitt stöd för Assad. Putin ger internationellt stöd inom FN och bidrar även med militärt stöd. Vi har undersökt möjligheten att ersätta Assad med en annan syrisk ledare i samförstånd med dessa allierade, men både Ryssland och Iran har avböjt denna lösning. Denna situation kräver ett samarbete mellan Iran och Saudi Arabien för att kunna få en långsiktig fred, vilket är något vi jobbar på.
Svårigheten består i att Saudi Arabien vill se att Hizbollah lämnar Syrien och att Iran drar tillbaka sitt stöd för Assad. Vi hoppas på en förändring efter Obamas besök till Saudi Arabien."
Samma tjänsteman döljde inte det faktum att inbördes strider bland de al-Qaida allierade fraktionerna och Hizbollahs militära inblandning haft positiva följder ur ett terrorismperspektiv: "Många i al-Qaidas ledarskap har dödats i detta krig. Vi har underättelser på att flera personer med lång erfarenhet från Afghanistan, Ryssland, Jemen, Marokko, Saudi Arabien, Jordan och Irak strider och flera av dem har stupat. Detta är den enda positiva aspekten av kriget."
Elijah J. Magnier (@EjmAlrai) är politisk riskanalytiker med över 30 års erfarenhet från Mellanöstern. Han skriver regelbundet om regionen elijahjm.wordpress.com
En europeisk tjänsteman som närvarade vid förhandlingarna i Genève har återgett följande analys av de gångna förhandlingarna:
"Assad och Hizbollahs gemensamma militära framgångar på slagfältet i Syrien har definitivt omintetgjort en politisk kompromiss och/eller maktdelning. Den nuvarande situationen tvingar de internationella representanterna att acceptera Assad som Syriens statsöverhuvud eller att se sig om efter en annan väg att störta honom.
Den syriska armén (SAA) och Hizbollah vinner stadigt mark över rebellerna och detta försvårade förhandlingarnas balans. Detta är en av huvudanledningarna till varför den andra rundan av förhandlingarna i Genève inte mötte de internationella förväntningarna"
SAA lyckas förhandla fram lokala eldupphör eller andra fredsöverkommelser kring huvudstaden samt några andra platser i landet vilket ökar Assads popularitet samt ökar hans chans att bli omvald till president i det kommande valet.
Islamska Fronten (IF) och Jabhat al-Nusras (JAN) militära operationer mot Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIS) gav oss ett bättre utgångsläge för att inleda ett samarbete med de s.k. moderata rebellerna, ev. kan vår hjälp bidra till att uppnå en större militär balans på slagfältet mellan rebellerna och armén. Islamska Fronten och Jabhat al-Nusra består i huvudsak av syrier - vilket inte är fallet med ISIS - vilka aktivt arbetar mot utländska jihadister. I övrigt står JAN och Hizbollah på USA:s terrorlista, men båda har ett starkt stöd i Libanon och Syriens samhällen.
Ryssland kommer inte att dra tillbaka sitt stöd för Assad. Putin ger internationellt stöd inom FN och bidrar även med militärt stöd. Vi har undersökt möjligheten att ersätta Assad med en annan syrisk ledare i samförstånd med dessa allierade, men både Ryssland och Iran har avböjt denna lösning. Denna situation kräver ett samarbete mellan Iran och Saudi Arabien för att kunna få en långsiktig fred, vilket är något vi jobbar på.
Svårigheten består i att Saudi Arabien vill se att Hizbollah lämnar Syrien och att Iran drar tillbaka sitt stöd för Assad. Vi hoppas på en förändring efter Obamas besök till Saudi Arabien."
Samma tjänsteman döljde inte det faktum att inbördes strider bland de al-Qaida allierade fraktionerna och Hizbollahs militära inblandning haft positiva följder ur ett terrorismperspektiv: "Många i al-Qaidas ledarskap har dödats i detta krig. Vi har underättelser på att flera personer med lång erfarenhet från Afghanistan, Ryssland, Jemen, Marokko, Saudi Arabien, Jordan och Irak strider och flera av dem har stupat. Detta är den enda positiva aspekten av kriget."
Elijah J. Magnier (@EjmAlrai) är politisk riskanalytiker med över 30 års erfarenhet från Mellanöstern. Han skriver regelbundet om regionen elijahjm.wordpress.com
torsdag 10 april 2014
Den amerikansk-ryska uppgörelsen i Ukraina
Pepe Escobar
När ni läser detta har Ryssland redan invaderat Ukraina. Det är i alla fall vad NATO:s Supreme Allied Commander i Europa, General Philip Breedlove, påstår. Breedlove säger att ryssarna är "redo att invadera" och utan problem kan ta över östra Ukraina. Västs massmedia har redan tagit fram sina skottsäkra västar.
Jämför nu Breedlove med en seriös diplomat, den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, som har uppmanat NATO att trappa ned den "ologiska" krigshetsande retoriken, vilken inkluderar mer militära förflyttningar i Östeuropa samt ett slut på alla civila och militära samarbeten.
Medans NATO, Pentagons förlängda arm i Europa, låter sin danska generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen förlora sig i spekulationer, låt oss se hur läget ser ut baserat på läckor från Lavrovs respektive utrikesminister John Kerrys sidor.
I all väsentlighet - höljd i dunkel av de aktuella spekulationerna - vill varken Washington eller Moskva att Ukraina blir ett infekterat sår. Officiellt har Moskva bekräftat för Washington att de inte har någon avsikt att "invadera" Ukraina. Som svar har Washington bekräftat, trots det höga tonläget, att man inte har några planer på NATO baser i vare sig Georgien eller Ukraina.
Oavsett Washingtons agerande kommer de inte övertyga Kreml att kuppen i Kiev inte var organiserad till stor del från allierade till Nulands "Khanat" - det vill säga den amerikanska statssekreteraren Victoria Nuland. Samtidigt vet Kreml att tiden står på deras sida, det vore alltså oerhört kontraproduktivt att ens överväga en "invasion" av östra Ukraina.
Blanda striderna mellan ytterlighetsfraktionerna i Kiev, från fascisterna till helgonet Julia "Döda alla ryssar" Tymosjenko; Gazproms slopande av rabatt på och prishöjning av naturgas med 80% samt IMF:s stundande strukturella förändringar som i jämförelse kommer få Greklands ekonomiska situation att se ljus ut. Allt Moskva behöver göra är att luta sig tillbaka och betrakta bataljerna.
Samma hysteri gäller för de Baltiska länderna - som, enligt NATO:s tonläge - skulle kunna invaderas nästa vecka. Eftersom Baltikum är medlemmar i NATO så skulle Bryssels Robocops verkligen bli galna. Men bara de vanligtvis okunniga Neo-konservativa tror att Moskva skulle bryta de komplext politiska och handelsmässiga relationerna med Europa - speciellt Tyskland - genom att riskera ett krig över Baltikum. Tyskarna vill inte ha ett hett eller kallt krig heller. Även i ett sådant extremt osannolikt scenario, vad skulle macho NATO göra under Pentagons befäl? Invadera ryskt territorium?
Det kvalar inte ens in som ett dåligt skämt.
Apropå dåliga skämt så är det svårt att slå Olli Rehn, vice president för den kafkaistiska Europeiska Kommissionen, som menar att "i intresse av att bevara fred och stabilitet på vår kontinent" så står EU för en del av IMF:s/katastrof kapitalism-paket på elva miljarder euro som skall plundra, förlåt, "hjälpa" Ukraina. Detta medans miljoner av EU:s medborgare är arbetslösa och/eller kastade i fattigdom.
Berlins högsta prioritet är att försöka styra EU bort från ett totalt haveri, vilket implicerar att hålla medelhavs- samt de Centraleuropeiska medlemmarna ovanför ytan samtidigt som man försöker motarbeta en växande normaliserad neofascism. Att ta sig vatten över huvudet är en måttfull beskrivning. Varför lägga till en konflikt med Moskva i denna soppa?
Ett framväxande geopolitiskt samarbete
Moraliska utsagor likt denna ledare i the Guardian ("han vann en halvö men förlorade ett land") är menlösa. Detsamma gäller för skyddslingen Polen som i panik frågar efter mer "skydd" från maffian i Bryssel.
Västmedia påstår, förutsägbart, att Putin höll fingrarna i kors bakom ryggen när han ringde Barack Obama för att försöka nå en diplomatisk lösning - som inkluderar, i det viktigaste hänseendet, en federalisering av Ukraina. Obamas administration - trots att staben utgörs av förvånansvärt mediokra personer - vet att detta är den enda rationella vägen framåt. Mosvka ger inte vika för några påtryckningar på denna punkt. Tiden då man kunde pracka på den allt som oftast onyktre Jeltsin vilka påhitt som helst har för länge sedan passerat. Samtidigt är Moskva en realistisk spelare - man är helt införstådd med att den enda långsiktiga lösningen måste mejslas fram tillsammans med Washington.
Moskvas röda linje har uttalats flera gånger om, inga NATO baser i Ukraina. Rationella strateger i Washington, en minoritet, har definitivt noterat att om man inte samarbetar med Moskva så kommer Ryssland verkligen försvåra samarbetet vid förhandlingarna under 5+1 (FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar samt Tyskland) säkerhetssamtalen rörande Irans nukleära förehavanden.
Endast de blinda kan inte se att Moskva och Teheran närmar sig ett strategiskt samarbete i samma grad som Mosvka och Peking. Många länder ser att den ena sidan av världens strategiska geopolitiska samarbete utgörs av Mosvka-Peking-Teheran, men i Ukrainas fall handlar det enbart om USA:s och Rysslands intressen.
Pepe Escobar är författare och krönikör för bl.a. Asia Times Online.
När ni läser detta har Ryssland redan invaderat Ukraina. Det är i alla fall vad NATO:s Supreme Allied Commander i Europa, General Philip Breedlove, påstår. Breedlove säger att ryssarna är "redo att invadera" och utan problem kan ta över östra Ukraina. Västs massmedia har redan tagit fram sina skottsäkra västar.
Jämför nu Breedlove med en seriös diplomat, den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, som har uppmanat NATO att trappa ned den "ologiska" krigshetsande retoriken, vilken inkluderar mer militära förflyttningar i Östeuropa samt ett slut på alla civila och militära samarbeten.
Medans NATO, Pentagons förlängda arm i Europa, låter sin danska generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen förlora sig i spekulationer, låt oss se hur läget ser ut baserat på läckor från Lavrovs respektive utrikesminister John Kerrys sidor.
I all väsentlighet - höljd i dunkel av de aktuella spekulationerna - vill varken Washington eller Moskva att Ukraina blir ett infekterat sår. Officiellt har Moskva bekräftat för Washington att de inte har någon avsikt att "invadera" Ukraina. Som svar har Washington bekräftat, trots det höga tonläget, att man inte har några planer på NATO baser i vare sig Georgien eller Ukraina.
Oavsett Washingtons agerande kommer de inte övertyga Kreml att kuppen i Kiev inte var organiserad till stor del från allierade till Nulands "Khanat" - det vill säga den amerikanska statssekreteraren Victoria Nuland. Samtidigt vet Kreml att tiden står på deras sida, det vore alltså oerhört kontraproduktivt att ens överväga en "invasion" av östra Ukraina.
Blanda striderna mellan ytterlighetsfraktionerna i Kiev, från fascisterna till helgonet Julia "Döda alla ryssar" Tymosjenko; Gazproms slopande av rabatt på och prishöjning av naturgas med 80% samt IMF:s stundande strukturella förändringar som i jämförelse kommer få Greklands ekonomiska situation att se ljus ut. Allt Moskva behöver göra är att luta sig tillbaka och betrakta bataljerna.
Samma hysteri gäller för de Baltiska länderna - som, enligt NATO:s tonläge - skulle kunna invaderas nästa vecka. Eftersom Baltikum är medlemmar i NATO så skulle Bryssels Robocops verkligen bli galna. Men bara de vanligtvis okunniga Neo-konservativa tror att Moskva skulle bryta de komplext politiska och handelsmässiga relationerna med Europa - speciellt Tyskland - genom att riskera ett krig över Baltikum. Tyskarna vill inte ha ett hett eller kallt krig heller. Även i ett sådant extremt osannolikt scenario, vad skulle macho NATO göra under Pentagons befäl? Invadera ryskt territorium?
Det kvalar inte ens in som ett dåligt skämt.
Apropå dåliga skämt så är det svårt att slå Olli Rehn, vice president för den kafkaistiska Europeiska Kommissionen, som menar att "i intresse av att bevara fred och stabilitet på vår kontinent" så står EU för en del av IMF:s/katastrof kapitalism-paket på elva miljarder euro som skall plundra, förlåt, "hjälpa" Ukraina. Detta medans miljoner av EU:s medborgare är arbetslösa och/eller kastade i fattigdom.
Berlins högsta prioritet är att försöka styra EU bort från ett totalt haveri, vilket implicerar att hålla medelhavs- samt de Centraleuropeiska medlemmarna ovanför ytan samtidigt som man försöker motarbeta en växande normaliserad neofascism. Att ta sig vatten över huvudet är en måttfull beskrivning. Varför lägga till en konflikt med Moskva i denna soppa?
Ett framväxande geopolitiskt samarbete
Moraliska utsagor likt denna ledare i the Guardian ("han vann en halvö men förlorade ett land") är menlösa. Detsamma gäller för skyddslingen Polen som i panik frågar efter mer "skydd" från maffian i Bryssel.
Västmedia påstår, förutsägbart, att Putin höll fingrarna i kors bakom ryggen när han ringde Barack Obama för att försöka nå en diplomatisk lösning - som inkluderar, i det viktigaste hänseendet, en federalisering av Ukraina. Obamas administration - trots att staben utgörs av förvånansvärt mediokra personer - vet att detta är den enda rationella vägen framåt. Mosvka ger inte vika för några påtryckningar på denna punkt. Tiden då man kunde pracka på den allt som oftast onyktre Jeltsin vilka påhitt som helst har för länge sedan passerat. Samtidigt är Moskva en realistisk spelare - man är helt införstådd med att den enda långsiktiga lösningen måste mejslas fram tillsammans med Washington.
Moskvas röda linje har uttalats flera gånger om, inga NATO baser i Ukraina. Rationella strateger i Washington, en minoritet, har definitivt noterat att om man inte samarbetar med Moskva så kommer Ryssland verkligen försvåra samarbetet vid förhandlingarna under 5+1 (FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar samt Tyskland) säkerhetssamtalen rörande Irans nukleära förehavanden.
Endast de blinda kan inte se att Moskva och Teheran närmar sig ett strategiskt samarbete i samma grad som Mosvka och Peking. Många länder ser att den ena sidan av världens strategiska geopolitiska samarbete utgörs av Mosvka-Peking-Teheran, men i Ukrainas fall handlar det enbart om USA:s och Rysslands intressen.
Pepe Escobar är författare och krönikör för bl.a. Asia Times Online.
fredag 4 april 2014
Historisk dag: Al-Qaidas flagga vajar nu över Medelhavet med NATO:s hjälp
Brad Hoff
Dr. Joshua Landis, internationellt erkänd Syrienexpert och grundare av Syria Comment, länkade till fotot ovan på hans Twitter konto den 29e Mars. Landis kommenterade: "Al-Qaidas flagga vajar nu över Medelhavet" - förmodligen som ett erkännande över hur historiskt detta steg är.
De syriska rebellerna genomför nu en ny kustoffensiv i Nordvästra Syrien - en region som historiskt sett har visat ett starkt stöd för regeringen. Denna offensiv har starkt stöd från Turkiet och andra NATO länder, inklusive USA.
Kontrollen över gränsövergången mellan den syriska staden Kasab och Turkiet föll nyligen i rebellernas händer. Den har blivit en väg in i Syrien för Al-Nusra milisen och andra terrorister. Flera syrienexperter har bekräftat äktheten i de videos från området som visar hur Al-Qaida allierade terrorister rör sig över från den turkiska sidan av gränsen.
Det handlar inte enbart om att de Turkiska styrkorna har misslyckats med att säkra och spärra av gränsen, utan om att Turkiet aktivt ger stöd åt Al-Qaida i Syrien. Förra veckan uppmärksammade Dr. Landis via sin Twitter även detta foto, ursprungligen publicerat av den turkiska journalisten Ali Ornek, med texten: "Sårade milismän korsar gränsen & transporteras till sjukhus med bilar som förmodas tillhöra turkiska underrättelsetjänsten"
Enligt förra veckans läcka där högt uppsatta Turkiska tjänstemän diskuterade krigsplaner i Syrien så skulle Turkiet invadera Syrien med förevändningen att bekämpa ISIS och andra Al-Qaida allierade grupper. I korthet skulle Turkiet lägga skulden för en terrorist attack sprungen ur norra Syrien på de rebeller som de själva just nu låter korsa över gränsen vid Kasab.
Det läckta samtalet bekräftades som äkta av Erdogans regering, vilket har gjort att erkännandet av planeringen av en falsk-flagg operation från Turkiet just nu diskuteras i landets alla tidningar samt övriga Mellanöstern. Däremot tonades händelsen ner med få omnämnanden i slutet av nyhetsveckan i USA - de flesta artiklar lade istället tyngden på landets förbud mot YouTube som ett resultat av läckan.
Fotot nedan är den vackra och kristna armeniska staden Kasab, nyligen "befriad" av Al-Qaida allierade miliser, med stöd från NATO:s länder.
Flera rapporter och foton cirkulerar om halshuggningar, vandalism av kyrkor och hissandet av Al-Qaidas flagga över kyrkor och offentliga byggnader. Boende i Kasab berättar för internationella reportrar att artelleribeskjutningen som inledde striderna kom från den turkiska sidan av gränsen.
De kristna armenierna anklagar Turkiet för att fullt ut samarbeta med rebellerna. Hela byn har nu tömts på sin kristna befolkning. MSN UK rapporterar:
Åtminstone kommer den 29e Mars 2014 gå till historien som den dag då Al-Qaida i segerns tecken reste sin flagga över Medelhavet under NATO:s överseende.
Brad Hoff är chefredaktör för Levant Report. Han är en f.d. marinkårssoldat och har undervisat i antik och modern historia vid olika lärosäten i Texas. Brad har levt och rest över hela Mellanöstern, mest i Syrien innan upproret 2011.
Dr. Joshua Landis, internationellt erkänd Syrienexpert och grundare av Syria Comment, länkade till fotot ovan på hans Twitter konto den 29e Mars. Landis kommenterade: "Al-Qaidas flagga vajar nu över Medelhavet" - förmodligen som ett erkännande över hur historiskt detta steg är.
De syriska rebellerna genomför nu en ny kustoffensiv i Nordvästra Syrien - en region som historiskt sett har visat ett starkt stöd för regeringen. Denna offensiv har starkt stöd från Turkiet och andra NATO länder, inklusive USA.
Kontrollen över gränsövergången mellan den syriska staden Kasab och Turkiet föll nyligen i rebellernas händer. Den har blivit en väg in i Syrien för Al-Nusra milisen och andra terrorister. Flera syrienexperter har bekräftat äktheten i de videos från området som visar hur Al-Qaida allierade terrorister rör sig över från den turkiska sidan av gränsen.
Det handlar inte enbart om att de Turkiska styrkorna har misslyckats med att säkra och spärra av gränsen, utan om att Turkiet aktivt ger stöd åt Al-Qaida i Syrien. Förra veckan uppmärksammade Dr. Landis via sin Twitter även detta foto, ursprungligen publicerat av den turkiska journalisten Ali Ornek, med texten: "Sårade milismän korsar gränsen & transporteras till sjukhus med bilar som förmodas tillhöra turkiska underrättelsetjänsten"
Enligt förra veckans läcka där högt uppsatta Turkiska tjänstemän diskuterade krigsplaner i Syrien så skulle Turkiet invadera Syrien med förevändningen att bekämpa ISIS och andra Al-Qaida allierade grupper. I korthet skulle Turkiet lägga skulden för en terrorist attack sprungen ur norra Syrien på de rebeller som de själva just nu låter korsa över gränsen vid Kasab.
Det läckta samtalet bekräftades som äkta av Erdogans regering, vilket har gjort att erkännandet av planeringen av en falsk-flagg operation från Turkiet just nu diskuteras i landets alla tidningar samt övriga Mellanöstern. Däremot tonades händelsen ner med få omnämnanden i slutet av nyhetsveckan i USA - de flesta artiklar lade istället tyngden på landets förbud mot YouTube som ett resultat av läckan.
Fotot nedan är den vackra och kristna armeniska staden Kasab, nyligen "befriad" av Al-Qaida allierade miliser, med stöd från NATO:s länder.
Flera rapporter och foton cirkulerar om halshuggningar, vandalism av kyrkor och hissandet av Al-Qaidas flagga över kyrkor och offentliga byggnader. Boende i Kasab berättar för internationella reportrar att artelleribeskjutningen som inledde striderna kom från den turkiska sidan av gränsen.
De kristna armenierna anklagar Turkiet för att fullt ut samarbeta med rebellerna. Hela byn har nu tömts på sin kristna befolkning. MSN UK rapporterar:
"Striderna föranledde de flesta av Kasabs upskattade invånarantal, 2000 boende, att fly till staden Latakia, vilket ödelade en by som har en katolsk, en ortodox och en protestantisk kyrka."Detta är ett skolexempel på folkmord. De armeniska invånarna i denna region är inte politiskt aktiva - de kan istället ses som långvariga flyktingar som slagit sig ner i norra Syrien som ett resultat av det ökända turkiska folkmordet på armenierna år 1915. Bevittnar vi ett nytt folkmord via ombud på armenierna?
Åtminstone kommer den 29e Mars 2014 gå till historien som den dag då Al-Qaida i segerns tecken reste sin flagga över Medelhavet under NATO:s överseende.
Brad Hoff är chefredaktör för Levant Report. Han är en f.d. marinkårssoldat och har undervisat i antik och modern historia vid olika lärosäten i Texas. Brad har levt och rest över hela Mellanöstern, mest i Syrien innan upproret 2011.
onsdag 2 april 2014
Schackpartiet Kerry-Lavrov
Pepe Escobar
Det är inte en kamp mellan likar - eftersom en spelar monopol medans den andra spelar schack. Det är som att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har skjutit upp draget schackmatt, medans USA:s utrikesminister John Kerry mer och mer inser att han ställs inför spelets oundvikliga utfall.
Lavrov har flera gånger förklarat att en lös federation är den enda möjliga lösningen för Ukraina, som en del av en "djupgående konstitutionell reform". Det skulle innebära att det etniskt - men även det identitetsmässiga - ryska östra och södra Ukraina skulle bli långtgående autonomt. Kerry gav intryck av att för två veckor sedan hålla med om att de ukrainska regionerna behöver mer beslutsrätt, men sedan trappade Vita Huset upp sitt moraliska blitzkrig - samtidigt som President Obamas besök till Haag och Bryssel. Men även efter ett fyra timmar långt oavgjort schackparti mellan Kerry-Lavrov i Paris så kommer någon att sättas i matt.
Den ryska lösningen är samma plan som Moskva lade fram redan för några veckor sedan, som åter diskuterades på telefon mellan Obama och Putin under fredagen - vilket förmådde Kerry att flyga till Paris. Varje ukrainsk region, enligt Lavrov, skulle ha möjlighet att kontrollera sin ekonomi, skatt, kultur, språk, utbildning samt "externa ekonomiska och kulturella förbindelser med grannländer eller regioner". Det är en så förnuftig plan att även före detta - eller återkommande, beroende vem som beskriver dem - kalla krigare som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski stödjer den.
Huvudproblemet är att Washington bestämt betraktar den nuvarande regeringsstrukturen i Kiev, även känd som Victoria Nulands Khanat, som legitim. Moskva betraktar dem som ett gäng kuppmakare och fascister. Washington vägrar fortfarande att pressa Kiev till att acceptera ett federalt system, där bland annat ryska som ett andra officiellt språk kan tillåtas.
Det senaste amerikanska tricket är en massiv propaganda kampanj i stil med "De Röda anfaller", den baseras på påståenden att det samlats över 100.000 ryska trupper vid Ukrainas östra gräns.
Kerry avstår, i skrivande stund, från att delta i hysterin. Han erkänner att både Washington och Moskva är överens om att en diplomatisk lösning är ett måste.
Washingtons officiella ståndpunkt är att Moskva måste avväpna sina styrkor i Krim (kommer inte hända), bjuda in internationella observatörer (det kan ske) samt dra tillbaka trupper från den östra gränsen (Moskva hävdar att dessa deltar i övningar, färre än 20.000). Att Lavrov gång efter annan måste upprepa att det inte finns några ryska planer på att invadera östra Ukraina påminner snart som en bra punch line i stand-up.
Varning för kaosets imperium
Rörande det kommande presidentvalet så kan man satsa floder av vodka på att det kommer vara en extremt skum tillställning. Svoboda och Högra Sektorns galningar på maktpositioner kommer göra allt för att påverka valet (eftersom de nämnda inte är så populära). Efter att förbundskansler Angela Merkels kandidat, före detta boxaren "Klitsch", valde att hoppa av racet, är ledaren - vad annars - en oligark: chokladmiljardären Petro Porosjenko. Han har redan avfärdat en federal lösning, med motiveringen "någon i den ryska regeringen försöker berätta för oss vilken regeringsstruktur vi borde ha".
Det är inte mycket till demokrati att börja med eftersom regimförändrarna, vilket Kommersant skrivit om, just nu som snabbast skriver om den Ukrainska konstitutionen, med uppmaningar från premiärminister "Jats" Arsenij Jatsenjuk att vara klar med den sista ändringen om två veckor.
Elefanten i rummet är ett ovillkorligt krav från Ryssland. Kiev måste officiellt lova att Ukraina inte kommer gå med i NATO. Sedan Nulands Khanat sattes in så vet vi alla att detta enbart handlat om den av Pentagon ledda NATO-utvidgningen.
Putins morot åt Obama är något som han erbjöd över telefon: framtiden för Transnistrien i Moldavien, vid Ukrainas sydvästra gräns, bör lösas i förhandlingar i "5+2" form; Moldavien, Transnistrien, OSCE, Ryssland och Ukraina, med EU och USA som observatörer. Åter igen, ingen "invasion" inblandad. Över allt detta lyser ett icke förnekbart faktum: Krim har anslutit sig till den Ryska federationen. Det finns ingen väg tillbaka, vad än USA, EU och Kiev må säga.
Men det är ett senare problem. Putins beslut att agera i Krim - efter att rysk underrättelsetjänst fått klart för sig att man ville replikera Kiev kuppen i Simferopol - baserades på att Krims autonomitet inte var stark nog för att skydda sig från från kuppmakarna. Samma situation gäller för de rysktalande i östra och södra Ukraina. Så de autonoma villkoren för regionerna - samt konstitutionsreformen - måste gjutas i järn. Vilket troligen inte kommer ske.
Ett klart faktum är att ingen bryr sig om det "Ukrainska folket", må det vara USA, EU eller Internationella valutafonden (Ryssland bryr sig i alla fall om de rysktalande i Ukraina). Ännu ett avlägset problem är, förutsatt att Washington och Moskva når en överenskommelse, huruvida man kan lita på den amerikanska regeringens ord. Ryssland har föstahandserfarenhet på detta område, som när Bush den äldre lovade Gorbatjov att NATO inte skulle expandera i östra Europa. Det gjorde organisationen - som en blobb i en b-skräckfilm.
Vi får aldrig glömma det större spelet, som med NSA:s Orwellianska panoptikon komplex, detta handlar framför allt om Pentagons "Full Spectrum Dominance" doktrin, vilket innebär ett omringande av Ryssland (via NATO), kopplat till ett omringande av Kina. Den övergripande logiken består; detta är kaosets imperium i aktion.
Pepe Escobar är författare och krönikör för bla Asia Times Online.
Översättning från Engelska av Per Hansson.
Det är inte en kamp mellan likar - eftersom en spelar monopol medans den andra spelar schack. Det är som att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har skjutit upp draget schackmatt, medans USA:s utrikesminister John Kerry mer och mer inser att han ställs inför spelets oundvikliga utfall.
Lavrov har flera gånger förklarat att en lös federation är den enda möjliga lösningen för Ukraina, som en del av en "djupgående konstitutionell reform". Det skulle innebära att det etniskt - men även det identitetsmässiga - ryska östra och södra Ukraina skulle bli långtgående autonomt. Kerry gav intryck av att för två veckor sedan hålla med om att de ukrainska regionerna behöver mer beslutsrätt, men sedan trappade Vita Huset upp sitt moraliska blitzkrig - samtidigt som President Obamas besök till Haag och Bryssel. Men även efter ett fyra timmar långt oavgjort schackparti mellan Kerry-Lavrov i Paris så kommer någon att sättas i matt.
Den ryska lösningen är samma plan som Moskva lade fram redan för några veckor sedan, som åter diskuterades på telefon mellan Obama och Putin under fredagen - vilket förmådde Kerry att flyga till Paris. Varje ukrainsk region, enligt Lavrov, skulle ha möjlighet att kontrollera sin ekonomi, skatt, kultur, språk, utbildning samt "externa ekonomiska och kulturella förbindelser med grannländer eller regioner". Det är en så förnuftig plan att även före detta - eller återkommande, beroende vem som beskriver dem - kalla krigare som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski stödjer den.
Huvudproblemet är att Washington bestämt betraktar den nuvarande regeringsstrukturen i Kiev, även känd som Victoria Nulands Khanat, som legitim. Moskva betraktar dem som ett gäng kuppmakare och fascister. Washington vägrar fortfarande att pressa Kiev till att acceptera ett federalt system, där bland annat ryska som ett andra officiellt språk kan tillåtas.
Det senaste amerikanska tricket är en massiv propaganda kampanj i stil med "De Röda anfaller", den baseras på påståenden att det samlats över 100.000 ryska trupper vid Ukrainas östra gräns.
Kerry avstår, i skrivande stund, från att delta i hysterin. Han erkänner att både Washington och Moskva är överens om att en diplomatisk lösning är ett måste.
Washingtons officiella ståndpunkt är att Moskva måste avväpna sina styrkor i Krim (kommer inte hända), bjuda in internationella observatörer (det kan ske) samt dra tillbaka trupper från den östra gränsen (Moskva hävdar att dessa deltar i övningar, färre än 20.000). Att Lavrov gång efter annan måste upprepa att det inte finns några ryska planer på att invadera östra Ukraina påminner snart som en bra punch line i stand-up.
Varning för kaosets imperium
Rörande det kommande presidentvalet så kan man satsa floder av vodka på att det kommer vara en extremt skum tillställning. Svoboda och Högra Sektorns galningar på maktpositioner kommer göra allt för att påverka valet (eftersom de nämnda inte är så populära). Efter att förbundskansler Angela Merkels kandidat, före detta boxaren "Klitsch", valde att hoppa av racet, är ledaren - vad annars - en oligark: chokladmiljardären Petro Porosjenko. Han har redan avfärdat en federal lösning, med motiveringen "någon i den ryska regeringen försöker berätta för oss vilken regeringsstruktur vi borde ha".
Det är inte mycket till demokrati att börja med eftersom regimförändrarna, vilket Kommersant skrivit om, just nu som snabbast skriver om den Ukrainska konstitutionen, med uppmaningar från premiärminister "Jats" Arsenij Jatsenjuk att vara klar med den sista ändringen om två veckor.
Elefanten i rummet är ett ovillkorligt krav från Ryssland. Kiev måste officiellt lova att Ukraina inte kommer gå med i NATO. Sedan Nulands Khanat sattes in så vet vi alla att detta enbart handlat om den av Pentagon ledda NATO-utvidgningen.
Putins morot åt Obama är något som han erbjöd över telefon: framtiden för Transnistrien i Moldavien, vid Ukrainas sydvästra gräns, bör lösas i förhandlingar i "5+2" form; Moldavien, Transnistrien, OSCE, Ryssland och Ukraina, med EU och USA som observatörer. Åter igen, ingen "invasion" inblandad. Över allt detta lyser ett icke förnekbart faktum: Krim har anslutit sig till den Ryska federationen. Det finns ingen väg tillbaka, vad än USA, EU och Kiev må säga.
Men det är ett senare problem. Putins beslut att agera i Krim - efter att rysk underrättelsetjänst fått klart för sig att man ville replikera Kiev kuppen i Simferopol - baserades på att Krims autonomitet inte var stark nog för att skydda sig från från kuppmakarna. Samma situation gäller för de rysktalande i östra och södra Ukraina. Så de autonoma villkoren för regionerna - samt konstitutionsreformen - måste gjutas i järn. Vilket troligen inte kommer ske.
Ett klart faktum är att ingen bryr sig om det "Ukrainska folket", må det vara USA, EU eller Internationella valutafonden (Ryssland bryr sig i alla fall om de rysktalande i Ukraina). Ännu ett avlägset problem är, förutsatt att Washington och Moskva når en överenskommelse, huruvida man kan lita på den amerikanska regeringens ord. Ryssland har föstahandserfarenhet på detta område, som när Bush den äldre lovade Gorbatjov att NATO inte skulle expandera i östra Europa. Det gjorde organisationen - som en blobb i en b-skräckfilm.
Vi får aldrig glömma det större spelet, som med NSA:s Orwellianska panoptikon komplex, detta handlar framför allt om Pentagons "Full Spectrum Dominance" doktrin, vilket innebär ett omringande av Ryssland (via NATO), kopplat till ett omringande av Kina. Den övergripande logiken består; detta är kaosets imperium i aktion.
Pepe Escobar är författare och krönikör för bla Asia Times Online.
Översättning från Engelska av Per Hansson.
lördag 29 mars 2014
Sköts just det första skottet i Ukrainas kommande inbördeskrig?
The Saker
Det finns en rad tecken som tyder på att skotten som dödade Aleksandr Muzytjko kan vara de första som föll i ett kommande inbördeskrig.
Hittils har det som skett varit ett väpnat uppror, en revolution, men inte ett inbördeskrig. Det som börjar hända nu är väldigt annorlunda. Ha detta i åtanke:
1) Det finns nu fyra väldigt annorlunda grupper i Ukraina:
2) Det finns ett antal rapporter om överfall, lynchningar, pogromer, mord, hot och rån över hela Ukraina. Några utförs av nynazisterna, några av gangsters som säger sig agera i revolutionens namn. Befolkningens rädsla ökar inte bara för framtiden, utan även för vad som sker just nu.
3) Staten, eller vad som finns kvar av den, är uppenbart kontrollerad av oligarkerna. Det finns väldigt lite den kan göra då det enda maktinstrumentet som den till fullo kontrollerar är SBU, Säkerhetspolisen, som är genomkorrupt, vars bästa kadrer har lämnat för länge sedan och numera tar order från CIA. Det finns även ett antal polisenheter (Specialinsatsstyrkor, poliser från västra Ukraina), men deras numerär är liten till antalet. De kan utföra kidnappningar av enskilda ryssvänliga eller mörda någon individ (likt Muzytjko), men de kan inte effektivt bekämpa nynazisterna eller maffian.
4) Den ukrainska militären existerar i huvudsak på pappret. De flesta officerare säger upp sig eller försöker skriva på för den ryska armén. Flera av dess vapendepåer har blivit plundrade och moralen är utbrett låg. Potentiellt kan man använda den ukrainska officerskåren för att slå tillbaka nynazisterna och maffian, men enbart ifall de kan övertygas att landet åter styrs av kompetenta människor.
5) Ekonomin - som stod vid ruinens brant - rasar i snabb takt och ingen vid ledningen har någon konkret snabb plan för att få upp den på fötter.
6) Den nya statens strategi är klar: att slå ner nynazisterna med våld och diskreditera Frihetspartiet politiskt. Denna policy har en liten chans att lyckas. Tänk er Högra Sektorn och Frihetspartiet som "Ukrainas Talibaner" så förstår ni varför staten inte har medlen för att krossa dem.
7) En annan strategi är är att mörklägga sakernas tillstånd. Detta är anledningen till varför praktiskt taget alla ryska TV-kanaler har blivit förbjudna i Ukraina: de rapporterar mer än gärna om ekonomiska problem, säkerhetssituationen, etc som staten försöker mörka. Eftersom väst kommersiella media är lika lojal mot USA som den ukrainska är mot den nya regimen så hoppas den sistnämnda att man kan mörka vidden av sakernas tillstånd.
8) De kommande presidentvalet i Maj kommer i en form eller annan leda till kaos: det finns ingen chans att den nuvarande regimen skulle - eller ens kunde - organisera ett grundläggande värdigt val. De kan inte låta Mikhail Dobkin kandidera, om de låter honom så måste de "korrigera" hans röster ordentligt. Troligen kan de inte låta Iarosh kandidera heller. Eftersom Dobkin sitter i husarrest så kan han inte leda en normal valkampanj. I Iaroshs fall så står han ev. på SBUs dödslista. Oavsett form eller resultat så kommer presidentvalet vara en fars som en stor del av folket inte kommer acceptera. Den valde "presidenten" med regering kommer ha noll legitimitet.
9) Den revolutionära regimen har tappat kontrollen med verkligheten. Istället för att ta tag i Ukrainas akuta problem, så håller de sig sysselsatta med att utfästa en efterlysning efter Krims nya Chefåklagare Natalja Poklonskaja.
10) Sist, men inte minst, finns det överväldigande bevis för att den revolutionära regimen ljuger om omständigheterna kring Aleksander Muzytjko död. Han verkar ha blivit avrättad av en polisiär specialstyrka. Ordern om att låta mörda honom gavs, eller godkändes åtminstone av, CIAs avdelning i Kiev som enligt många rapporter har stort inflytande i den revolutionära regimen från sin våning i centrala delarna av staden.
Jag förstår till fullo anledningarna till ordern om att avrätta Muzytjko: man får bort en beväpnad psykotisk mördare vars handlingar generat den nya revolutionära regimen. Det skapar även en kris mellan pro-USA oligarkerna och nynazisterna vilket skulle låta de första att försöka få bort de andra i "demokratins" och "antifascismens" namn. Detta skulle applåderas av väst samt även ge oligarkerna lite antifascistisk kredd, något de behöver för att förtränga från det kollektiva minnet att de kom till makten enbart tack vare våldet från just dessa nynazister.
Det är på många sätt kusligt hur mycket situationen idag liknar det absoluta kaos som skedde i Ukraina under 1918-1920 när flera fraktioner bekämpade varandra och flera utländska nationer ingrep på ett eller annat sätt. Totalt kaos och anarki rådde över stora delar av landet medans politiker gav befängda löften (för de som inte vet något om denna period läs bara Wikipedia artikeln om Nestor Machno för att bilda er en uppfattning). Eventuellt så "upphörde" denna situation, om man kan beskriva det så, efter att Röda Armén invaderat Ukraina, ett katastrofalt krig mot Polen, Bolsjevikisk terror samt andra världskriget. Med andra ord, två år av kaos förvandlades till tjugofem år av lidande och skräck för det ukrainska folket. Denna likhet är väldigt, väldigt skrämmande.
De goda nyheterna är såklart att det inte finns någon röd armé idag. De dåliga nyheterna är att den ryska armén inte vill ingripa i Ukraina. Som mest kanske Kreml tvingas skicka in militären i östra och ev. södra Ukraina för att skydda de rysktalande från våldet som blir konsekvensen av ett delat Ukraina, men detta skulle vara ett sista alternativ då Kreml förstår att ledarna för väst skulle kunna göra något väldigt dumt rent militärt som reaktion på ett sådant drag. Alltså är det bästa från ett ryskt perspektiv, och detta har jag skrivit många gånger förr, ett stabilt och mer eller mindre välmående, mer eller mindre "icke anti-ryskt" och framförallt självständigt Ukraina som en god granne.
När Putin talade om för den Ryska federationens federala församling och resten av världen i sitt historiska tal att Ryssland inte ville ockupera eller annektera Ukraina så ljög han inte för att mörka en förestående invasion, eller för att blidka väst eller visa hur generösa och goda ryssarna är - han bekräftade en grundläggande verklighet för rysslands pragmatiska självintresse: Ryssland varken behöver eller vill ha Ukraina, speciellt nu när Krim åter är en del av federationen. Vad Ryssland inte vill ha är ett nazistyrt Ukraina med NATO-baser.
Så om det västra imperiets ledare har något sunt förnuft i huvud taget så borde de första att detta inte är ett nollsummespel och att Rysslands intressen är rätt kompatibla med västs så länge som väst ger upp den galna tanken på att upprätta en naziregim i Kiev omgärdad av NATO-baser. Detta galna projekt kommer Ryssland inte acceptera. Men ett självständigt Ukraina?! Självklart, snälla - de kommer tom att hjälpa till att betala för detta så länge det förhindrar en mycket mer farlig utgång i form av ett inbördeskrig.
Olyckligtvis visar alla tecken på att Obama och hans EU undersåtar inte kommer att acceptera något annat än en total seger - därigenom säkrar de också sitt eget nederlag, till en kostnad av ett förstört östra och södra Ukraina och en svår situation för Ukrainas folk. Kolla bara på vad dessa politiker gjorde med Irak eller Libyen! Den Anglo-Sionistiska logiken är enkel: vad jag inte kan få bränner jag ner!
Såvida inte en mirakulös vändning sker i sinnet hos den Anglo-Sionistiska plutokratin så kan kulorna som dödade Muzytjko mycket väl vara (CIA:s) tändsticka som startar elden vars lågor har kapacitet att bränna ner vad som återstår av Ukraina.
The Saker är en f.d. militäranalytiker för en Östeuropeisk NATO-medlem. Han arbetar och lever numera i USA
vineyardsaker.blogspot.se
Det finns en rad tecken som tyder på att skotten som dödade Aleksandr Muzytjko kan vara de första som föll i ett kommande inbördeskrig.
Hittils har det som skett varit ett väpnat uppror, en revolution, men inte ett inbördeskrig. Det som börjar hända nu är väldigt annorlunda. Ha detta i åtanke:
1) Det finns nu fyra väldigt annorlunda grupper i Ukraina:
- USA/EU sponsrade oligarker (Tymosjenko, Jatsenjuk etc)
- de USA understödda men inte kontrollerade nynazisterna (Tiahnybok och Högra Sektorn
- lokala gangsters som låtsas vara revolutionärer
- de rysktalande
2) Det finns ett antal rapporter om överfall, lynchningar, pogromer, mord, hot och rån över hela Ukraina. Några utförs av nynazisterna, några av gangsters som säger sig agera i revolutionens namn. Befolkningens rädsla ökar inte bara för framtiden, utan även för vad som sker just nu.
3) Staten, eller vad som finns kvar av den, är uppenbart kontrollerad av oligarkerna. Det finns väldigt lite den kan göra då det enda maktinstrumentet som den till fullo kontrollerar är SBU, Säkerhetspolisen, som är genomkorrupt, vars bästa kadrer har lämnat för länge sedan och numera tar order från CIA. Det finns även ett antal polisenheter (Specialinsatsstyrkor, poliser från västra Ukraina), men deras numerär är liten till antalet. De kan utföra kidnappningar av enskilda ryssvänliga eller mörda någon individ (likt Muzytjko), men de kan inte effektivt bekämpa nynazisterna eller maffian.
4) Den ukrainska militären existerar i huvudsak på pappret. De flesta officerare säger upp sig eller försöker skriva på för den ryska armén. Flera av dess vapendepåer har blivit plundrade och moralen är utbrett låg. Potentiellt kan man använda den ukrainska officerskåren för att slå tillbaka nynazisterna och maffian, men enbart ifall de kan övertygas att landet åter styrs av kompetenta människor.
5) Ekonomin - som stod vid ruinens brant - rasar i snabb takt och ingen vid ledningen har någon konkret snabb plan för att få upp den på fötter.
6) Den nya statens strategi är klar: att slå ner nynazisterna med våld och diskreditera Frihetspartiet politiskt. Denna policy har en liten chans att lyckas. Tänk er Högra Sektorn och Frihetspartiet som "Ukrainas Talibaner" så förstår ni varför staten inte har medlen för att krossa dem.
7) En annan strategi är är att mörklägga sakernas tillstånd. Detta är anledningen till varför praktiskt taget alla ryska TV-kanaler har blivit förbjudna i Ukraina: de rapporterar mer än gärna om ekonomiska problem, säkerhetssituationen, etc som staten försöker mörka. Eftersom väst kommersiella media är lika lojal mot USA som den ukrainska är mot den nya regimen så hoppas den sistnämnda att man kan mörka vidden av sakernas tillstånd.
8) De kommande presidentvalet i Maj kommer i en form eller annan leda till kaos: det finns ingen chans att den nuvarande regimen skulle - eller ens kunde - organisera ett grundläggande värdigt val. De kan inte låta Mikhail Dobkin kandidera, om de låter honom så måste de "korrigera" hans röster ordentligt. Troligen kan de inte låta Iarosh kandidera heller. Eftersom Dobkin sitter i husarrest så kan han inte leda en normal valkampanj. I Iaroshs fall så står han ev. på SBUs dödslista. Oavsett form eller resultat så kommer presidentvalet vara en fars som en stor del av folket inte kommer acceptera. Den valde "presidenten" med regering kommer ha noll legitimitet.
9) Den revolutionära regimen har tappat kontrollen med verkligheten. Istället för att ta tag i Ukrainas akuta problem, så håller de sig sysselsatta med att utfästa en efterlysning efter Krims nya Chefåklagare Natalja Poklonskaja.
10) Sist, men inte minst, finns det överväldigande bevis för att den revolutionära regimen ljuger om omständigheterna kring Aleksander Muzytjko död. Han verkar ha blivit avrättad av en polisiär specialstyrka. Ordern om att låta mörda honom gavs, eller godkändes åtminstone av, CIAs avdelning i Kiev som enligt många rapporter har stort inflytande i den revolutionära regimen från sin våning i centrala delarna av staden.
Jag förstår till fullo anledningarna till ordern om att avrätta Muzytjko: man får bort en beväpnad psykotisk mördare vars handlingar generat den nya revolutionära regimen. Det skapar även en kris mellan pro-USA oligarkerna och nynazisterna vilket skulle låta de första att försöka få bort de andra i "demokratins" och "antifascismens" namn. Detta skulle applåderas av väst samt även ge oligarkerna lite antifascistisk kredd, något de behöver för att förtränga från det kollektiva minnet att de kom till makten enbart tack vare våldet från just dessa nynazister.
Det är på många sätt kusligt hur mycket situationen idag liknar det absoluta kaos som skedde i Ukraina under 1918-1920 när flera fraktioner bekämpade varandra och flera utländska nationer ingrep på ett eller annat sätt. Totalt kaos och anarki rådde över stora delar av landet medans politiker gav befängda löften (för de som inte vet något om denna period läs bara Wikipedia artikeln om Nestor Machno för att bilda er en uppfattning). Eventuellt så "upphörde" denna situation, om man kan beskriva det så, efter att Röda Armén invaderat Ukraina, ett katastrofalt krig mot Polen, Bolsjevikisk terror samt andra världskriget. Med andra ord, två år av kaos förvandlades till tjugofem år av lidande och skräck för det ukrainska folket. Denna likhet är väldigt, väldigt skrämmande.
De goda nyheterna är såklart att det inte finns någon röd armé idag. De dåliga nyheterna är att den ryska armén inte vill ingripa i Ukraina. Som mest kanske Kreml tvingas skicka in militären i östra och ev. södra Ukraina för att skydda de rysktalande från våldet som blir konsekvensen av ett delat Ukraina, men detta skulle vara ett sista alternativ då Kreml förstår att ledarna för väst skulle kunna göra något väldigt dumt rent militärt som reaktion på ett sådant drag. Alltså är det bästa från ett ryskt perspektiv, och detta har jag skrivit många gånger förr, ett stabilt och mer eller mindre välmående, mer eller mindre "icke anti-ryskt" och framförallt självständigt Ukraina som en god granne.
När Putin talade om för den Ryska federationens federala församling och resten av världen i sitt historiska tal att Ryssland inte ville ockupera eller annektera Ukraina så ljög han inte för att mörka en förestående invasion, eller för att blidka väst eller visa hur generösa och goda ryssarna är - han bekräftade en grundläggande verklighet för rysslands pragmatiska självintresse: Ryssland varken behöver eller vill ha Ukraina, speciellt nu när Krim åter är en del av federationen. Vad Ryssland inte vill ha är ett nazistyrt Ukraina med NATO-baser.
Så om det västra imperiets ledare har något sunt förnuft i huvud taget så borde de första att detta inte är ett nollsummespel och att Rysslands intressen är rätt kompatibla med västs så länge som väst ger upp den galna tanken på att upprätta en naziregim i Kiev omgärdad av NATO-baser. Detta galna projekt kommer Ryssland inte acceptera. Men ett självständigt Ukraina?! Självklart, snälla - de kommer tom att hjälpa till att betala för detta så länge det förhindrar en mycket mer farlig utgång i form av ett inbördeskrig.
Olyckligtvis visar alla tecken på att Obama och hans EU undersåtar inte kommer att acceptera något annat än en total seger - därigenom säkrar de också sitt eget nederlag, till en kostnad av ett förstört östra och södra Ukraina och en svår situation för Ukrainas folk. Kolla bara på vad dessa politiker gjorde med Irak eller Libyen! Den Anglo-Sionistiska logiken är enkel: vad jag inte kan få bränner jag ner!
Såvida inte en mirakulös vändning sker i sinnet hos den Anglo-Sionistiska plutokratin så kan kulorna som dödade Muzytjko mycket väl vara (CIA:s) tändsticka som startar elden vars lågor har kapacitet att bränna ner vad som återstår av Ukraina.
The Saker är en f.d. militäranalytiker för en Östeuropeisk NATO-medlem. Han arbetar och lever numera i USA
vineyardsaker.blogspot.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)